Nytt sen sist

Entusiastisk utställningshund

Och sist var ju riktigt länge sen. Vi har alla haft en sömnig vinter, då vi överkonsumerat vitaminer och hela tiden känt att vi sovit för lite. Alla – utom Shandy,  polarhunden.  Hon verkar född till att leva i snötäckta landskap. Som en liten plog pilar hon fram och hittar intressanta saker som vi aldrig kunde drömma om dolde sig under snön. Ofta äter hon upp det innan vi riktigt hinner uppfatta vad det är, men hon måste ha nåt superenzym i magsäcken, för hon mår nästan aldrig dåligt.

Utställningen gick överraskande bra. Jag använde en korvstoppningspedagogik, dvs. jag stoppade korv i Shandy och då gjorde hon – nästan – som jag ville. Hon tilldelades en 1:a i kvalitet och det tyckte vi var bra. Att hon sen inte var en av de fem som plockades ut för inbördes bedömning tyckte vi självklart var ofattbart, men då var vi hungriga och trötta och tyckte att det var ganska okej att det tog slut där. Vi hade tänkt gå och tröstshoppa, men drabbades snabbt av Ikea-syndromet: de första fem minuterna är allt spännande, sen  blir det vämjeligt, men då har man redan gått alldeles för långt in i lokalen. Absolut ingenting blev shoppat. Men vi behövde å andra sidan inte trösta oss heller.